Nu har mitt lyckorus lagt sig för stunden så ska ta och sammanfatta matchen nu lite smått. Jag började tagga inför matchen tidigt på eftermiddagen genom att lyssna på VSK låtar, finns några gamla klassiker som t.ex. VSK-visan, Avslag och 100 %. Sen kom Oliver hit och vi började röra oss mot Rocklunda ungefär klockan 18:00.

Det gick smidigt att komma in och på läktaren började nervositeten komma och den kom verkligen, men det berättar jag mer om sen. Tillslut kunde matchen starta inför storpubliken, 6000 åskådare, och förväntningarna var stora på dagens match. VSK tyckte jag började klart bäst men det VSK saknade var två bra forwards, de var helt osynliga. Men VSK tog ledningen med 1-0 och det var Ted "Super Ted" Andersson som kunde raka in den och jublet steg i hallen. Draget från oss i klacken var stundtals lysande men perioder av nervösa Sandviken anfall kunde tysta oss rätt rejält.


Sandviken lyckades iallafall kvittera och det stod 1-1 i halvtid. I halvtid gick jag, Oliver och Anton som dök upp innan matchens början till kioskerna för att inhandla lite härlig Cola. Sen upp på läktaren och nervositeten bara ökade och nu kände man verkligen av stämningen i hallen.



Efter slutsignalen var jublet enormt och glädjen bland spelarna och publiken var enorm! Många supportar sprang ner på isen men jag valde att stanna på läktaren. Jag var gråtfärdig och om någon kollade kunde de säkert se några tårar rinna ner från mina ögon. Det var den lyckligaste stunden i mitt liv! Nu blir det att ladda om till lördag då det vankas SM FINAL på Studenternas i Uppsala mot de regerande mästarna Edsbyn.